Tränarbloggen

Tränarbloggen

Om bloggen

Denna blogg kommer användas som en typ av tränardagbok där jag kommer dela med mig av tankar, frågeställningar och reflektioner gällande allt som har med tränarskapet att göra. Mest för min egen skull men skulle det finnas någon som finner det jag skriver om intressant skulle det såklart vara extra roligt!

Jag som bloggar är 24 år gammal och ungdomstränare i fotboll.

Säsongen 2012 - Tankar och reflektioner (Del 1)

ÖvrigtPosted by Joel Mon, October 22, 2012 18:18:13
Några veckor har gått sedan vi avslutade 2012 års fotbollssäsong. För mig som tränare känns träningsuppehållet vi just nu är mitt uppe i näst intill som något nödvändigt ont. Man vet inte riktigt vad man ska sysselsätta sig med de kvällar som helt plötsligt blir lediga och abstinensen efter att få ta sig ut på en fotbollsplan och träffa ett härligt gäng fotbollskillar gör sig påmind väldigt snabbt.

Samtidigt är jag dock som sagt medveten om att ett uppehåll är fullt nödvändigt. Man behöver ladda både de fysiska och de psykiska batterierna från fotbollen om man ska vara redo att hålla energinivån uppe under den ganska långa och mörka vinterperioden som snart är här. Som tränare försöker jag utnyttja träningsledigheten åt att reflektera och utvärdera vad som varit bra under året och vad som kan förbättras inför nästa. Jag försöker organisera mina tankar och prioritera bland de nya idéer jag vill prova under nästa säsong. Framförallt söker jag efter de ”stora småsakerna” som kan skapa ett ännu större driv, en större glädje och ett ännu kraftigare engagemang från spelarna i laget. För i min värld är det grundbultar för utveckling för alla lag och spelare.

På tal om nya idéer så har säsongen som gått innefattat en hel del nyheter. Jag personligen la åtminstone en av två fotbollsskor på hyllan och prioriterade tränarsysslan istället för att spela själv. Om jag verkligen brinner för något vill jag göra det till 100%, och därför fanns det helt enkelt inte rum att dela tiden och energin mellan att spela själv och att samtidigt vara tränare. Många tyckte mitt beslut var konstigt, men såhär en säsong senare är jag än mer övertygad om att jag tog rätt beslut. För jag känner att för mig personligen så är tränarrollen den del inom fotbollen som är mest inspirerande, givande, utvecklande och utmanande att ta sig an. Jag tränade ett lag även 2011, men där känner jag själv att mycket blev lidande för att jag samtidigt spelade själv.

Laget jag tillsammans med min käre tränarkollega försökt utveckla i år var en ny konstellation jämfört med förra året. Ett gäng som spelat i ett P97-lag (mestadels killar födda 1998) gick samman med ett gäng som spelat sjumannafotboll i en P99-serie och bildade en trupp på knappt 20 spelare som skulle delta i en P98-serie under året. Detta blev klart runt en två månader innan seriestart. Jag hade tidigare tränat P97-laget och tillsammans med tränaren för P99-laget bildade jag en tränarduo för P98-truppen.

Första månaden tillsammans tränade vi inomhus i en idrottshall. Den första träningsmatchen tillsammans spelade vi på konstgräs i slutet av mars. Halva laget hade aldrig spelat elvamannafotboll tidigare och laget hade alltså aldrig spelat match tillsammans innan detta tillfälle. Vi ställde upp med en 4-3-3-uppställning där alla spelare fick individuella och positionsanpassade instruktioner med vilka syftet var att få igång ett spel som liknade den spelidé jag visste att jag ville jobba utifrån under året. En kortpassningsorienterad spelidé där tanken är att involvera hela laget för att vinna en spelyta i taget och om möjligt komma till avslut i spelyta 3. Vi förlorade matchen, men det fanns en hel del positivt att ta med sig, och redan då kommer jag ihåg att jag kände att vi kunde få ett riktigt roligt år och åstadkomma någonting tillsammans.

En annan nyhet för året var att vi gick upp och tränade tre gånger i veckan, istället för tidigare två som (alltid?) varit standard för i princip alla lag i föreningen. Med facit i hand gav detta enormt fint utslag, och näst intill samtliga spelare förbättrade sin närvaroprocent gentemot föregående år. Detta trots att vi alltså hade betydligt fler träningstillfällen än tidigare. Det är svårt att sätta fingret på en enskild faktor som detta berott på, utan jag skulle istället vilja tala om en rad saker som jag tror spelat in.

För det första så känner jag att jag som tränare varit noga med att visa mitt engagemang för det vi håller på med. Jag har försökt att alltid vara noggrann och vara tydlig med att jag tar det på allvar, något jag tror är en förutsättning för att spelarna ska kunna göra detsamma. Jag har knappt missat ett träningstillfälle under året och alltid varit först på plats innan träningar och matcher och sist att lämna efteråt. Jag har alltid försökt se till att ha välplanerade träningar och att "dödtiden" mellan olika övningar blivit så kort som möjligt, detta bland annat genom att rigga upp så mycket som möjligt före träningsstart. Jag har också försökt hålla en levande hemsida med lite kort information inför matcherna och ett ordentligt matchreferat efter desamma. Att datum och tider för alla tillfällen vi träffas också finns tillgängliga på hemsidan har varit en självklarhet.

Att vara tränare har detta året för mig varit mer som en livsstil än som en hobby, det har funnits med mig i tankarna i princip hela tiden, och mer eller mindre alltid haft prioritet ett. Detta har såklart gjort att man fått göra avkall på en del andra saker men vill man åstadkomma något, oavsett vad, är jag övertygad om att man måste lägga ner ett väldigt stort engagemang och sätta prioritet ett på detta. Det går inte att tveka eller gå in med 90-procentig inställning, då kommer spelarna du har runt omkring dig att göra detsamma. Min övertygelse är att den inställning du begär av andra måste du själv minst kopiera och kanske överträffa.

En annan sak som gjort mycket för lagsammanhållningen är att alla spelare bytt om tillsammans före och efter träningarna, något som inte har varit fallet tidigare år. Detta ger mellan en halvtimme och en timme extra tillsammans vid varje träningstillfälle och detta gör såklart väldigt mycket för gruppen. I omklädningsrummet har vi också haft vår egen lilla maskot i form av en sjungande gris (lite mer krasst så är det en högtalare) som spelat musik från vår egen Spotify-lista i samband med varje träning och match. Denna lista har alla spelare kunnat gå in och lägga till låtar på själva. En sån här sak kanske inte känns så viktig, men jag tror att den spelat sin lilla roll i jakten på en starkare lagkänsla. I omklädningsrummet har kommentarerna om den lille grisen varit många, och förmodligen har det pratats om den vid tidpunkter när killarna träffats i skolan också. Jag är övertygad om att de små detaljerna kan göra stor skillnad.

Vi har också haft en Facebook-grupp för laget där det bland annat lagts upp lite bilder då och då, och jag tror det är viktigt för lagkänslan att hitta vägar att förlänga just känslan av lagsammanhållning utanför de träningar och matcher där man normalt träffas. Ett lag är man alla minuter varje dag, vecka ut och vecka in, månad efter månad och år efter år. Inte bara under tre träningar och en match i veckan.


Fortsättning följer...

  • Comments(0)//blogg.fotbollsexperten.se/#post1